fredag 31 december 2010

Gott Nytt År...

...kära vänner!

Så har snart 2010 passerat och ett nytt år väntar. Mycket har hänt under detta år, jag har ju börjat blogga! Det trodde jag inte skulle hända för ett år sedan. Visst är det spännande att inte veta vad som komma skall! Får se vad jag hittar på för skojsigheter nästa år.

Nyårsraketerna äro beskådade. Det är fantastiskt att se och uppleva. Jag blir som barn på nytt, men visst är det som min vän sade: de pengarna skulle räcka till många barn i Afrika. Ett dyrt och kortvarigt nöje är det, men jag älskar det!


Vanligtvis tänker jag inte så mycket på hur kortvarigt det är, men nu när jag filmade blev det uppenbart. Sisådär 15-20 sekunder för varje del. Hela showen var över på 10 minuter. Nåväl, kul var det och det är trevligare att åka till en stad som håller i det, än att titta på grannarnas raketer. Torde väl inte få se några vid tolvslaget, skogen är inte överbefolkad. Själv har jag köpt långa tomtebloss som jag tänker "fyra av". Lagom spännande för mig.

Nu vill jag avsluta med att tacka er som följer med i mina äventyr och skrattar åt mina stolleprov. Jag lovar att det blir mer knasigheter nästa år, kanske redan i år. Det är några timmar kvar...

Gott Nytt År!



torsdag 30 december 2010

Råttor och människor

Tänkte att jag skulle dela med mig lite av min mus/råttpassion. Detta är mest ett test. Tyvärr är bildkvalitén inte den bästa, då originalet finns på video och jag nu har filmat TV:n med digitalkamera. Denna vackra flicka fanns i familjen 2004-2005. Ni förstår vart jag vill komma, tror jag. Det här kallar jag gulligt!


onsdag 29 december 2010

En så´n där dag...

Här kommer en rapport på temat människor och deras fantastiska maskiner. Det är även en betraktelse över psykologi. Alla människor har en god och en mindre god sida. Så även jag.


Jag har bytt bil, till makens förra, en Mondeo combi. Den är stor (jämfört med Golfen) men ack så bekväm. Uppvärmda säten t ex är riktigt nice i vinterkylan. Det finns dock ett aber. Den har inte dubbdäck. Allrounddäck i all ära, men de är inte bra vintertid. Inte här nere vid kusten, där luftfuktigheten gör även riktigt vinterväglag slipprigt. Se´n är väl just dessa däck inte de bästa heller. Det är tyvärr snarare regel än undantag att bilen gräver ner sig när jag ska iväg.

I morse hände det igen. Jag är numera van, så efter att försiktigt ha provat, hämtade jag lite sand och lade en dörrmatta under det spinnande däcket. Detta har fungerat bra förut, men inte idag. Efter att ha provat ALLT under 25 minuter fick jag ett PSYKBRYT!! Jag vrålade rätt ut (tack och lov att man bor i skogen) och jag tänker inte återge vad. Ringde maken och hävde halvt snyftande ur mig mer otidigheter (inte åt honom, men bilen var till salu för 10 kronor). Nu är han en klok man som vet att hålla sig lugn. När man levt tillsammans några år, så vet man vilka knappar man ska undvika att trycka på när någon är arg. Ni vet t ex men älskling, du förstår väl att man inte kan...-knappen. Nej, han lyssnar och låter mig rasa ifred.

Nu måste jag ju till jobbet, så jag ringde till taxi. Jag slog numret och får höra en telefonröst som upplyser om att numret inte går att nå. Nu blev jag fullständigt RABIAT!!! Jag spottade, fräste och genomgick en transformering som förvandlade mig till ett vilddjur!


Jag såg mig vildsint omkring och tittade på spaden. Sedan föll min blick på...

...Golfen! Den stod tyst och stilla under massor av snö, på samma ställe som den stått några veckor, brädad av Forden. I vredesmod satte jag igång med att gräva fram den och fick upp dörren. Detta var det första orosmomentet, tänk om låset frusit, men nej! Drog ut choken (jo, så gammal är den, född 1983) och fortsatte gräva. Satte nyckeln i tändningslåset, höll andan och vred om. Inte ett liv. Detta var det andra orosmomentet. En bil som stått ute i kylan ett tag kan få batteriproblem.

Nu är jag som ni förstår en ihärdig person så jag gav inte upp så lätt. Efter lite lirkande startade så min gamle vän! Prisa Gud! Vad är väl skatteåterbäring jämfört med en bil som startar?! Jag har länge hävdat att gamla bilar är pålitliga. De är mekaniska till sin läggning, inga rymdmaskiner. Föreställ er nu någon vacker musik, stillsam och melodisk. Lägg så till lite softat ljus när ni ser på bil(d)en... Puss!


Så, slutet gott allting gott. Jag kom både till och från jobbet, ledsagad av min gamle trotjänare. Jag fick en idé på väg till jobbet om hur jag kan undvika att Forden slirar. Ska prova den i morgon. Jag ska också beställa dubbdäck, för även om jag är förtjust i Golfen, gillar jag komforten i hans store kamrat. Så, gott folk, kom ihåg att man ska kramas i trafiken!

Ps!
När jag kom hem ikväll, upptäckte jag att luftvärmepumpen lagt av. Jag behöll dock min vanliga skepnad och resignerade, gjorde upp en eld och tänkte att det kan jag kolla i morgon. Det här är helt enkelt

En så´n där dag!

tisdag 28 december 2010

Annikas gottisar

I dessa festligheternas tider, översköljs man av recept på allehanda godsaker. Om man som jag är intolerant mot mjölkprotein och ägg innebär detta begränsningar i husmorsbestyren. Lite praktiskt också, för jag kan alltid skylla på mina allergier för att slippa det stora julbaket, he he. Nåväl, jag älskar smask och kastar mig gärna över sådant som är tillåtet. ALLT är inte skådebröd!

Här kommer ett recept som jag fick av en vän. Vad kakorna heter egentligen vet jag inte, så om någon känner igen receptet och surnar till pga fel namn så... Struntar jag i det! För mig är de Annikas gottisar!

2 dl sirap
1,5 dl socker
1 burk jordnötssmör

Häll dessa ingredienser i en kastrull och värm upp. Det får inte börja koka!

Blanda sedan ned

8 dl K-special eller corn flakes som smulas sönder samt
2 dl kokos

Bred ut smeten i en liten långpanna och skär i bitar när det stelnat.

Här tar smasket slut för min del, men alla andra människor som är toleranta (ha ha) smälter 250 g blockchoklad och brer över kakan innan den stelnat och skurits i bitar.

                                     

I detta hus gillar vi dem skarpt och jag kan bara föreställa mig hur gott det ska vara med choklad på!

måndag 27 december 2010

Solsken

Det är - 21 grader ute ikväll igen. Jag tycker inte alls om kylan, men den för något positivt med sig, nämligen klara dagar då vi får se solen. Jag vill dela med mig av dagens bilder, från ett vintervackert jordbrukslandskap. Känns långt bort att få se kor och hästar på ängarna just nu, men snart blir det vår och då förändras landskapet och de som finns i det!



Så spelar solen oss ett spratt också. Det kan väl inte vara en strålkastare som lyser? Nej, det är faktiskt solen som hittat ett hål att lysa igenom!


Nu måste jag peta in en ny pinne i brasan, så det finns lite govärme kvar i morgon bitti. Go´kväll, mina vänner!

Möss och människor

Mössen julstädar. Och möblerar om. det låter i alla fall så, för det är ett väldans pådrag under diskbänken. Maken ler, men han har hotat med krigiska åtgärder om de börjar gnaga på inredningen. Jag lovar dyrt och heligt att så blir det inte. De serveras ju god mat och är allmänt ompysslade. De är dessutom oerhört intelligenta. Nu dröjer det inte lång stund innan de hämtar sin middag. Signalen är: Muslus och uttalas med pipig röst och en liten fördröjning mellan mus och lus. Det låter mer som miuus...luus.

Apropå maken, så slängde han några utbrunna värmeljus i soporna. Fy på honom! De ska återvinnas! Hur som helst, så låg ett värmeljus vid ingången till mushemmet dagen efter. Jag slängde tillbaka det. Fy på mig! Men see and behold, på kvällen hade det förflyttat sig till samma ställe igen. Månne önskar mössen ha lika mysigt (musigt) som vi har det, men ljus under diskbänken? Icke! Det kallar jag brandfara!


Detta kan vara den skyldiga, men jag får aldrig veta om det är så. När jag ändå är på gång, kan jag berätta om en annan knasighet från livet under diskbänken. En dag såg jag några fingrar sticka upp från glipan vid väggen. Det såg helt bisarrt ut och jag fattade ingenting först. Sedan började jag le och allt efterdsom förvandlas till en semla. Om någon nu inte förstår detta med semlor, så har de en "mun" som går runt hela huvudet. Fattar ni nu då?

Jo, fingrarna tillhörde en gummihandske. Mina kompisar tyckte uppenbarligen liksom jag, att gummihandskar är mycket användbara. Ett par dagar senare var den borta och vad de har den till förtäljer inte historien. Med tanke på den städmani som utbryter under skåpet med jämna mellanrum, så kanske gåtan är löst. Eller så används fingrarna till att förvara saker (mat, värmeljus etc) i. Eller som sovalkover... Det räcker uppenbarligen med en, för den andra handsken ligger kvar i lugn och ro.

fredag 24 december 2010

God Jul!

Så är julaftonen äntligen här! Dagen jag och alla andra barn väntat på i ett år. Märkligt att man som medelålders kvinna kan vara så hopplöst förtjust i paket. Maken är likadan. Vi tittar på alla julfilmer (de blir fler för varje år) och lyssnar på alla julskivor (som också blir fler för varje år) veckorna fram till jul. Apropå musik, vill jag rekommendera Lasse Berghagen "Jul i vårt hus". En fantastisk CD som vi fallit totalt för.

När det handlar om själva julafton och Tomten, så vill jag gärna tro, men jag vet att han inte finns. Jag faller hopplöst för varje film som slutar med att Tomten och hans renar (kan ni namnen?) flyger förbi. I onsdags såg vi "Nu är det jul igen" och där säger den lilla pojken något ytterst intelligent. Han menar att man kan tro bara man vill men att vuxna inte vill tro. Så sant så sant, vi var rörande överens i detta hus. Nu är det ju så att bor man i den Småländska skogen måste man tro på diverse personligheter som ingen annan tror på, så vad ska man säga...

Hur som helst, detta var bara en paus i julfirandet. Det finns bara en sak att tillägga:
GOD JUL TILL ER ALLA!


Ps! Guud, vad jag älskar rean som kommer strax före jul. Såklart var jag bara tvungen att bjuda hem denna tomte. Han har de mest fantastiska ögon, han ser på en. Nästan lite läskigt...

tisdag 21 december 2010

Kyla

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård, djupt under midnattstimma.

En av mina favoritdikter som verkligen passar in i kväll. Det är gnistrande kallt, -23 grader och fullmåne. Jag passade på att gå ut en sväng och dokumentera det vackra.



Tasse var med ute, men han skrek mest. Det var kallt om fötterna för både matte och katt, men jag hade i alla fall skor på mig!



Det är sådana här kvällar som jag verkligen uppskattar skogen och visst tror jag på tomtar och troll. De måste existera i en värld som ser ut som denna!

torsdag 16 december 2010

Ovädret som uteblev

Så skönt! Vi klarade oss denna gång! Det är bara att tacka och buga för vädergudarna, för nyheterna rapporterar om riktigt dålig väder på många håll. TACK från Tasse och matte!

onsdag 15 december 2010

Oväder?

Sitter och laddar inför ovädret som de utlovat till i morgon. Man kan alltid hoppas att de har fel denna gång, men prognosen för en felprognos verkar liten. Kartan har inte ändrat sig de senaste dagarna. För att vara mer redo inför helgen har jag laddat upp med ved. Vem vet, i morgon kväll kanske snön yr så det inte går att ta sig fram till uthuset...

Vedklyvningen ikväll blev oromantisk, i ficklampans sken. Men, Amor fanns om hörnet i alla fall för batteriet laddade ur! Klyva ved i mörker är ingen hit, så jag hämtade en lykta. Torparromantik igen!

Under den Norrländska tiden var varningar om snöstormar inget jag engagerade mig så mycket i. Det var inte något speciellt märkvärdigt, det hörde liksom till. Här nere i söder blir det en smärre katastrof. Mest på grund av att snöröjningen inte är lika effektiv. Jag ska berätta om en riktig snöstorm från förr en annan gång. Nu blir det att mysa ner i soffan och vänta...



lördag 11 december 2010

Bosättare

Jag är försiktig med att uttala mig om storpolitik. Det kan bli så fel, så fel och skapa osämja om man inte har samma uppfattning. Men det finns något jag är fullständigt emot och denna åsikt står jag för! Jag tycker inte om, har svårt att acceptera att någon bygger bostäder på områden som tillhör någon annan. Tänk dig själv, hur skulle det kännas om någon plötsligt kom och började bygga hus på din tomt? Inkräkta på ditt liv...

Ännu värre om dessa bosättare ser läskiga ut och dessutom kan vara aggressiva. Jag har en fråga: vad är det för fel med att leva sida vid sida, var och en inom sitt område? Vi fick en bosättare på halsen i somras och eftersom jag inte tycker om dem, blev stämningen synnerligen orolig. Det fanns bara en sak att göra; gå till attack! Försvara sitt revir! Jaga ut inkräktaren!

Maken fick till uppgift att jaga bort honom och jag rev bygget med omedelbar verkan. Bosättaren kom tillbaka efter en stund och var tämligen sur över att någon rivit hans byggprojekt. Han insåg dock att det inte var något bra ställe att bygga på och lämnade vårt territorium.

Även om jag verkligen inte trivs med ockupanter, måste jag erkänna att det var fascinerande att titta på när han jobbade. Vad fort det gick! Det gick fort att ta bilden också för jag gillar INTE close encouters med getingar!

fredag 10 december 2010

Kyla och mys

- 20 uppe i norr, jomenvisst. He jer in´t nå konschtit. Men här nere? Hemskt!!! Jag har väl inte emigrerat för att ägna all min fritid åt att skotta snö och frysa... Ägna kvällarna åt att få bilen på rätt plats utan att spinna fast i snön... Jag ska ju vara ute i trädgården och gräva! Så kan man ju tänka, men...

Ikväll är det kallt och stjärnorna gnistra och glimma. Skogen är tyst och vacker och där ljuset når snön sprakar det av "diamanter". Röken stiger ur skorstenen och påminner om värme och kärlek. Mitt i allt detta mys har jag gjort något jag funderat på en tid. Något riktigt torparromantiskt. Klyvt ved i uthuset från en stallyktas sken. Hur mysigt som helst! Fast mest i teorin. I praktiken var det ett väldans fegljus. Nästa gång får jag ta dubbla lyktor tror jag. Eller så blir det som vanligt, otroligt oromantiskt. Ficklampa!

Nu måste jag rusa! Tasse tjuvar pizzakanter i köket. Jag hade tänkt bjuda muslusarna också!

torsdag 9 december 2010

Inför julen

Igår gjorde jag något som jag aldrig gjort förut. Något som jag aldrig trott att jag skulle göra. Jag köpte färdigsydda gardiner! Så ofattbart och vilket nederlag, eller... Jag som Kan själv!

Jag har alltid kunnat själv. Redan som lite plutt kunde jag själv. Jag minns än idag hur besvärligt det kunde vara att sätta på sig fingervantar vid tre-fyra års ålder. Mamma fanns alltid tillhands för att hjälpa till men jag var bestämd redan då: Kan själv! Detta kunde innebära att jag fick pyssla länge innan jag fått varje finger i rätt spår. Lillfingret var värst. Varje gång jag misslyckades uttryckte jag min frustration genom att ljudligt förkunna: Äsch!!! Och så gjorde jag ett nytt försök, för jag var inte bara bestämd, jag var även ihärdig. Sitter välan kvar en del av det också ännu idag... Vid ett tillfälle underhöll jag väntande tågresenärer på stationen i Göteborg (det minns jag inte men har fått det återberättat av en road moder).

Att få in fingrarna rätt kan vara svårt även idag, speciellt om det är bråttom och vantarna är sladdriga. Ni vet så där som de blir när man varit ute i en väderlek innehålande mycket vatten. Tacka vet jag tumvantar! Där kan man inte misslyckas!


Gardinerna ja. Eftersom jag är en sådan där galning som byter i alla fönster till jul (och vår och sommar och...) och vi nu bytt boende, var nya gardiner ett måste. Jag har fixat klart till de andra rummen och i samråd med maken valt ut ett tyg till köket. Nu har det varit mycket omkring mig de senaste veckorna, så någon tygbeställning har inte blivit av. I går var jag på vift i andra ärenden och ramlade över ett par färdigsydda. Jag tänkte en gång och flera och när för- och nackdelarna virvlat klart i min lilla hjärna landande tankarna i : Köp dem människa och ägna fritiden till något annat istället! Jag kan fatta snabba beslut utemellan och gardinerna duger gott. Förmodligen syr jag nya nästa år, men det tar vi då...


Nu måste jag ut i skogen och fixa en till gran att hänga den nya ljusslingan i. Tänk vad man kan vinna i tid om man gör rätt prioritering!

Ps! Att få Lovikkavantar att posera kan vara lika svårt som att fånga möss och kisse på bild!

tisdag 7 december 2010

Irritation

Nu har det hänt igen. Det som gör mig mycket irriterad och kan "halverst" förstöra en kväll. Här kommer man hem från jobbet och är lagom trött och slut. Det är lite kyligt inne, ingen har ju varit hemma och eldat under dagen. Tänk om Tasse kunde göra någon nytta och inte bara gapa efter mat!!! Mössorna bråkar också ibland när de tycker att det är för dålig service! INGEN tänker på mig och vad jag vill. Jag vill bara ha det lite varmt och gosigt så här på kvällskvisten...

Dålig ved, det är källan till in irritation. När man tar ett torrt ( jo tjena) vedträ som inte vill brinna ordentligt. Det gör mig ilsken. Något annat som jag vill klaga på är papperet i de dagstidningar vi har här. Det är värdelöst att göra upp eld med. Tur det finns andra tidningar att använda och andra vedträn...

Vad gäller Tasse, så är han världens finaste katt och det är klart han är hungrig när jag kommer hem. Det är jag också! Mössorna, tja vad ska man säga. Jag har ju på alldeles eget bevåg skämt bort dem. Ikväll fick de morot också, sophinken innehåller bara plast just nu. Nej, det är inget fel på djuren, inte heller på veden. Bara på surkärringen som väljer fel vedträ...

lördag 4 december 2010

Oknytt

Skogen är full av troll... Och tomtar. Det vet alla som bor i skogen. Jag tror såklart på att de finns. Jag har till och med bildbevis. Nu tänker ni ännu en gång: Nu har det skenat iväg med torparkärringen igen. Det är inte nyttigt för henne att bo därute.

Jag förstår, jag förstår, men jag upptäckte faktiskt i somras att vi har ett troll på gården. Träd med ögon och näsa brukar vanligtvis förekomma i sagoböcker, eller på mina teckningar, men här är ett riktigt!


Jag har gått igång på detta med oknytt och var naturligtvis tvungen att bjuda hem ett troll som jag träffade på Ölands skördefest. Han heter Eriksson.


Har man ett troll måste man ju ha en hustomte också! Hustomtar är viktiga när man lever torparliv. Vår hustomte flyttade med mig hem efter samma tillställning där jag träffade Eriksson. Han heter Erik, passande nog. Erik behandlas med största respekt och han har fått en plats bredvid kakelugnen. Där mår han gott i värmen!

fredag 3 december 2010

Muskompis

Så har vi nått en ny nivå i vår relation, muskompisen och jag. Hörde prasslet i sophinken och gick såklart dit och kollade. Pratade lite med musen och lade fram en bit rågkex. Då kom musen fram, inte från sophinken utan "hemifrån". Det var alltså mus nummer 2 som kom och pratade lite med mig. När jag viftade med kameran, sprang hon bort. Kompisen i sophinken var dock kvar. Nu är ju möss trevliga och nyfikna, så denna muskompis kom upp ur hinken och tittade på mig. Jag slog om kameran på video och filmade musen när hon vandrade runt uppe på hinken. Hon tröttnade väl på mig och dök ner igen. Jag satt kvar och pratade och minsann, kom hon inte upp igen! Nu valde jag att fota istället.


Trots att jag fotade, blev hon inte rädd. Hon klättrade upp och satte sig på kanten av sophinken och lyssnade intresserat när jag pratade med henne. Inte rädd alls!


Hon gick runt på kanten och visade ingen brådska att komma därifrån. Hela tiden pladdrade jag på och tog bilder. Så här nära har vi aldrig varit varandra och det kändes jättehäftigt! Tänk att sitta några decimeter från en skogsmus!


Nästa steg blir absolut att försöka få henne att ta något smaskigt direkt från mig.

Som en liten avslutande parentes, måste jag berätta om Tasses nya påfund. Han hoppade nyss upp på arbetsbänken och slängde ner decilitermåttet. Smart, tänker jag. Det är nämligen så här att Tasse äter "fin" mat som doseras. Ingen fri tillgång på mat här inte! Att kasta ner måttet betyder såklart: Sluta skriva om de där jädrans snyltarna och ge mig mer MAT!!!

onsdag 1 december 2010

Möss och människor

På ett vis känns det skönt att numer veta att det handlar om två möss. Jag har under hösten oroat mig över husmusens psykiska status. Vissa dagar har hon varit riktigt avvisande. Sprungit iväg i all hast så fort jag öppnat skåpdörren. Andra gånger har hon stannat och socialiserat en stund. Okay, alla kan väl ha en dålig dag, men är det för mycket begärt att uppföra sig som folk (eller möss) ändå?!

Någonstans innerst inne har jag hela tiden haft känslan av det var fler än en. Jag kände inte riktigt igen min kompis alla gånger. Det var som att hon ändrade storlek lite grann.

Nu är det inte bara mys med mus. Jag har ett problem. Jag håller på att snygga till köksluckorna, sätter lister och målar. Det blir riktigt snyggt om jag får säga det själv. Så till problemet: Hur i helsike ska jag kunna fixa dörrarna under diskbänken??? Jag vill ju inte att mössorna ska ge sig ut på turné i huset. Inte för att det vore en katastrof för min del, men maken skulle inte uppskatta det. Tasse däremot, blevo med största sannolikhet jätteglad! Nej, så roligt ska vi inte ha. Det blir till att finna på någon fiffig lösning. Tanken på att någon som är så här söt skulle bli kattmat eller något annat hemskt vore en  verklig julstämningsförstörare!