Äntligen...

...så är säsongen igång! Årets första fröer äro nedpetade i jorden. Jag gillar att prova nya saker som  kanske inte är så lätta, så därför finns det nu en burk med Mullbärsfrön i kylen. Vi får väl se, de ska stå där i några månader. Får jag en planta är jag nöjd. Om den överlever blir jag ännu nöjdare. Mullbär är smaskiga! Köpte torkade i höstas och de gjorde underverk med min frukostsoyghurt.

Jag har fler saker som ska till kylen; Rosenrobinia. De gick bra ifjol,men jag sår fler ändå utifall att de gamla inte klarat vintern. Pelargoner är också på gång. Jag älskar Pelargoner och sådde själv i fjol. Man kan aldrig få för många Pellisar! Här en stickling jag tog ifjol som är av okänt ursprung.

En riktig favorit: Mallorca eller Swiss star. Den har hängt med i flera år och blir bara vackrare!

Det är en alldeles speciell känsla när man tar fram alla attiraljer för att börja så. Pulsen ökar och det är så spännande att se vad det blir. Maken är dock inte lika upphetsad. Han blänger lite allteftersom fönsterbrädor och bord fylls av sålådor. Han säger oftast ingenting under pågående projekt. Neej, det kommer när allt är ute: Snälla Lisa, nästa år kan du väl ha dina plantor någon annanstans... Jag tycker inte om att ha det så där. Jag håller faktiskt med. Hur roligt det än är att odla, så är det inte kul att ha halva bostaden belamrad av sålådor (än värre när plantorna ska skolas). Hur som helst så älskar han blommor, så han glömmer fort! Han är för övrigt den av oss som mår mest illa när jag slänger plantor. Ni vet, har man många så väljer man ut de finaste och kan med gott samvete kasta de som ser trista ut.

Nedan en favoritpelargon (eftersom jag nu lagt in bilder på detta släkte). Det är en hängpelargon som jag inte har namnet på, men plantan jag köpte har hängt med några år och den är tacksam att ta sticklingar av. Om någon har namnet, blir jag glad över informationen.

För att återgå till ämnet plantor som tar plats: när vi bodde i norr, gjorde jag växthus i källaren. Ställde upp två stora bord med lysrör över. Det fungerade perfekt! De plantorna hade inte sett solljus under sin uppväxt, men oj, vad de frodades! Jag hade närmare 500 plantor det året. Förvisso en del jobb när de skulle vänjas vid utelivet, men det finns tråkigare saker att göra än att bära lådor med plantor ut och in. Nu vet ni det, alla ni som vill odla men saknar växthus: en källare är perfekt.  Det var dessutom praktiskt och bekvämt och så mycket roligare att gå ner och tvätta!

För att behålla husfriden, tänker jag fixa på loftet i år. Det känns helt rätt att sikta uppåt. Något växthus har vi ju inte ännu så...

Mitt första projekt

Att titta in hos andra bloggare är verkligen inspirerande. Ibland upptäcker man att andra har samma tänk. Det är kul.

Att bo i ett gammalt torp där man haft djur ökar möjligheterna att hitta intressant saker i skogen. Skogen kan vara en riktig skattkista för oss som gillar gamla saker. Förr slängde man ofta gammalt "rat" (Norrländska för skräp) i skogen och runt oss finns det en del avlagda saker. I våras hittade jag bl a några gamla hinkar och fick genast en idé. Det blev mitt första projekt i denna trädgård.

Vem bryr sig om att bottnen saknas i hinken? Taklökarna trivdes otroligt bra och de förökade sig väldigt. När hösten kom var hinken full! Jättebra, det finns alltid nya platser att plantera på... Det var inte bara taklöken som spred sig och det var meningen... Vallmon måste dock flyttas, detta visade sig vara ett ökenklimat. Hur torrt som helst. Ja ja, att bli med ny trädgård innebär att man måste lära känna tomten...

Vintermys

Idag gjorde jag något jag inte gjort på många år; tog en promenad på skaren. Det är en speciell känsla att vandra på snön. Jag undrar varför jag går igång så på det? Måhända för att man liksom vandrar ovanför marken, som att gå på vatten (fast det har bara en person gjort hittills och några bevis för det, hmmm...). Nåväl, jag insåg att jag faktiskt gick på vatten.

Det fanns flera hål på ängen och de visade vatten. Vad månde bliva när snön smälter? Vi kanske kan fiska från uteplatsen! Jag har alltid velat ha sjötomt!

Det fanns annat se titta på också. Jag är intresserad av spår och under min promenad såg jag detta:

Definitivt ett kattdjur! Kanske en lo... Eller möjligtvis någon annan...

Rödlo? Neej. Även om han inte är så exotisk min vän, så är han fin! Vi promenerade tillsammans resten av tiden. Riktigt trevligt. Nu måste jag berätta om överraskningen i våras när jag första gången gick runt vår tomt. Nere på ängen, vid kanten av skogsbrynet såg jag något som fångade mitt intresse. Inte bara det, jag gick verkligen IGÅNG!

Japp, en gammal jordkällare. helt underbar! Tyvärr har ingen visat någon kärlek på mycket länge, så nästan hela taket är borta. På den del som finns kvar har en tall slagit rot. Den är så vacker på insidan (har tyvärr ingen bild, fy mig) och tänk om jag fick restaurera den. Väggar av sten... Källaren ligger på den del av ängen som inte är vår, men mannen som äger allt här runtomkring kanske skulle uppskatta om jag tog mig an "huset". Tänk att kunna sitta där inne och berätta skrönor i höstmörkret... Eller riktiga spökhistorier...

Kunde inte låta bli att lägga in en till bild på Tasse, vid fantasiprojektet. I övrigt bjöd denna promenad på det som vanligtvis bjuds på denna årstid...

En frusen slånbärskvist...



 Vackert gräs...

Lycka är

En promenad på skaren med en kompis!

Jaa...

...vad ska man säga? Det har varit en annorlunda dag. Gjorde sista dagen på jobbet, vilket inte var helt smärtfritt. Några år på en arbetsplats skapar vanor och relationer. Skilsmässor är alltid jobbiga och jag har fått mycket uppskattning. Från oväntade håll dessutom. Jag har träffat fina människor genom arbetet och några kommer inte att försvinna bara för att jag byter arbetsplats. Vi håller kontakten. Något som berörde mig mycket, var när vår fantastiska städerska kom med present! Då kom tårarna. Där jag sitter nu, kan jag se mina presenter. Nåja, inte alla. Presentkortet från en trädgårdsbutik ser jag inte, bara i fantasin. Jag vill ha en Magnolia, så varför inte köpa en för pengen?

Känner att jag låter lite dyster, vilket är ovanligt i detta forum. Alltså pratar jag om vädret. Det började med lite lätt snöfall. Skithalt i morse, torparkärringen var lite på tvären flera gånger. Erkänner att jag tycker det är kul i låga hastigheter, he he. Unga grabbar har väl inte patent på att tycka det är skojsigt att sladda! Medelålders torparkärringar skrattar också högt (vaddå också, jag tror inte att grabbarna gör det) när de rattar för glatta (RIKTIGT kul ordvits) livet. Hrrm... Nu lugnar jag ner mig, f-låt : /

Solen tittar fram under dagen och på hemväg var det riktigt vackert. Maken hade mött upp för fredagshandlingen och han körde efter mig. Klart att toka ska köra först! Han är mer försiktig än mig. Men, hur blev det där nu då? Han är man och har varit ung grabb så lite rester borde finnas kvar, men det är jag som ibland beter mig som en pojk...

Nu lämnar vi det ämnet tycker jag.

Självklart stannar jag på ett lämpligt ställe för att ta lite bilder (maken stannar bakom och lägger sig på hornet, jättekul! Nu fattar alla i bygden vilka knasbollar vi är).

Himlen var verkligen fantastisk.Blev dock inte nöjd, för bilden blev så mörk. Alltså fortsätter jag.

Bättre! Nu kom jag riktigt igång, men vad händer då tror ni? Jo jag hör något en bit bort och det är en
BILDFÖRSTÖRARE! Körandes kommer en stor traktor och vägen är inte så bred att vi ryms. Traktormannen stannar längre bort där det finns plats och jag kastar mig in i bilen och lämnar alla vackra vyer. Nåväl, det går fler tåg (inte i skogen alltså) och jag är ju ihärdig...

Lycka är

Att inte ha något att skriva om på det temat just nu...

Synvilla

Tänk vad färger kan spela spratt ibland. Inte bara färger, utan även motivet. Jag lekte med tanken att mossa på en sten faktiskt ser ut som en skog om man är högt upp i luften. Att ett löv ligger över världen ger en känsla av science fiction. Ett moderskepp i form av ett lönnlöv! Vad är det förresten som säger att rymdlarna har gigantiska farkoster? De kanske är små, mycket små, mycket små, mycket små...

När jag sedan kommer in och tittar på bilden hade ljuset ändrat färgen på den grå stenen och då såg det ännu mer ut som en satellitbild (med lite fantasi förstås, som jag inte lider brist på, ha ha).

Varsågod, jag presenterar: Granskog i ett sjölandskap! Eller nu är de här...

Lycka är

Att sjunga med i Olle Adolfssons sånger!

Vintermåne

Så var det dags för fullmåne igen. Efter alla spekulationer om vargar och varulvar, borde man kanske vara lite försiktig under kvällstid. Igår var månen ännu inte riktigt full (det är ju idag det är lillördag = ) så jag passade på att kolla in läget vid havet.

Det var så vackert! Det är sådana här gånger jag önskar att jag köpt en systemkamera. Förr använde jag inget annat än systemisar och det tog lång tid innan jag blev digital. Nu får mina gamla kompisar vila i ett skåp, det är ju så mycket smidigare med digitalt. Om jag håller ut och låter bli att köpa dubbdäck så...

Med eller utan dubbdäck, så ska jag absolut köpa ett stativ. Att som här balansera kameran på en pollare (visst heter det så) är inte optimalt, men det funkar hyfsat...

Finns det inga pollare (om de nu fortfarande heter så) så finns det ju broräcken!

Nu blir det inget mer idag. Jag ska trotsa alla faror och gå ut och ta en månskensbild över ängen. Först ska jag dock hänga en vitlöksfläta runt halsen...

Lycka är

Att drömma om saker man önskar sig!

Musparentes

Liten parentes från mussidan. Jag har inte rapporterat något på sistone och det är nog flera som funderar vad som händer. Först och främst är de fortfarande inte fler än två (vad jag kan se). Det är nog som jag trodde, två damer. Härligt! Hos oss bor världshistoriens första gaymöss! I like! Ser framför mig hur dessa två damer sitter och språkar över en bit bröd. Myser i mina snytpapper... De är så fantastiskt rara! Missförstå mig inte nu, jag gör mig inte lustig över homosexuella, har en god vän som inte är straight.

I går kväll hördes från köket knackningar och jag misstänkte gensat var ljudet kom ifrån. Man blir liksom utrustad med alternativa tankar när man har möss. Kollade läget i musskåpet (jo, vi kallar det så nu, he he) och I caught the perpetraitor right in the act! Rar mus sitter på ett plaströr och gnager och kompisen sitter bredvid! Här följer en liten envägs konversation och jag serverade ost och bröd. Herregud! Mina möss lever som i La Boheme! Favoritopera för övrigt.

Idag har jag inte sett röken av dem...

Om någon funderar på renligheten hos mina muskompisar, så kan jag säga att de är mycket diskreta sedan jag började mata dem. Ibland lämnar de spår efter sig (som syns på bilden) men det är sällan. Till våren ska jag öppna under skåpet där de bor och städa. Det måste ju vara fint när de flyttar in igen nästa höst!

Lycka är

Att våga vara knasig!!!

Otäcka odjur

Idag har det varit lite pelargonpyssel. Det för tankarna till sommarens fröjder. Även till baksidan med den varmare årstiden. Ni har vid detta laget förstått att jag inte är helt bekväm med vissa insekter. De flesta har jag inga som helst problem med, vissa är jag rädd för och åter andra irriterar eller äcklar mig. Här kommer ett exempel på det sistnämnda och fördelen med vintersäsongen...

Under vintern finns inga fästingar! De finns och existerar, jag vet, men de syns inte och de liftar inte med katten heller. Som emigrant från Västerbotten, år dessa kryp tämligen nya bekantskaper och svåra att acceptera. De finns där uppe också numera, men inte i någon stor utsträckning. När jag växte upp hörde jag aldrig talas om dem. Senare fick jag via nyheterna veta att de fanns och att de kunde orsaka sjukdomar. Stackars sörlänningar, ha ha!

Ååh, tänk barndomen då vi sprang barbent i naturen hela tiden! Det värsta som kunde hända var att trampa på en geting (eller en huggorm, fast det hände aldrig någon i gänget).

Jag upplevde under 2000-talet att vid enstaka tillfällen plocka fästingar från någon katt, detta under mycket pip och skrik. Mer pip och skrik (i kubik) när jag hittade en i armvecket på mig själv! Den hade säkerligen liftat med en katt. I det tillstånd som jag befann mig i, kunde jag inte göra någonting. Det blev maken som fick plocka bort den från mig (under mer pip och skrik, från mig alltså).

Tillbaka till nutid. Sommaren blev riktigt bra vad gäller fästingar. Jag köpte ett preparat på apoteket och det visade sig fungera utmärkt på Tasse. Jag är dock lite skeptisk till sådant här och undrar hur nyttigt det är. Hur som helst var det effektivt. Innan jag införskaffade denna häxbrygd, var det dock jobbigt. Speciellt vid ett tillfälle blev det närmast traumatiskt.

Tänk den soliga majsöndagen då jag klappade om Tasse och kände... En stor knöl!!! En närmare undersökning visade att det var en GIGANTISK fästing! Nu mina vänner, ska ni veta att jag verkligen pep och SKREK!

Maken som sov middag trodde att jag skadat mig eller var döende eller nå´t. Tasse blev såklart skärrad, men "skärradest" av alla var jag. Glääh! Stor som en pingisboll var den! Ett par centimeter mellan ögonen hade den. Typ, ungefär... Den hade suttit där ett tag och visst var det mitt fel. Jag hade inte utfört besiktningen som vanligt pga att jag legat sjuk en vecka. Det ålog mig att utföra uppdraget att avlägsna det otäcka odjuret och på måndagen gick jag till apoteket...

Så i dessa tider när tankarna kretsar runt sommarens fröjder, gäller det att koppla på förträngningsmekanismen. Fästingar överlever utmärkt bra under snön så vi får väl ett katastrofläge framemot våren (för att inte tala om sommaren). Nu vet jag att man vänjer sig vid det mesta och i år blir det nog mindre pip och skrik när Tasse kommer dragandes med någon ni-vet-vad...

Jaa...

...vad ska jag hitta på nu då? Jag har egentligen ingenting vettigt eller ovettigt att komma med. Såg bara att jag varit overksam i detta forum i flera dagar. Jag brukar ju försöka slänga in något, men denna vecka har mest handlat om arbete, mat och sova. Inte riktigt bara det, jag har kollat senaste numret av AoT (Allt om Trädgård för de oinvigda). Inser att jag ligger efter, det är definitivt dags att studera frökatalogerna! Kanske ikväll...

I väntan på att inspirationen ska återvända, bjuder jag på en lite lustig bild. När jag tittar på den, ser jag inte bara ett snötäckt träd. Det ser ut som att trädet liksom gömmer sig bakom lönnen och kikar fram. Mysigt!

Har ni lika bra fantasi som jag har, så ser ni också hur trädet liksom vinkar uppmuntrande med grenen nedtill. En bild att bli glad av!

Lycka är

Att våga släppa loss fantasin!

Tacka vet jag ettåringar!

Dags för lite sommarminnen tycker jag. Det passar bra att tänka tillbaka på sommaren istället för att gruva sig för morgondagens isracing (för det är det nu, glöm att ha bråttom på vägarna). Det fanns ju ingen riktig trädgård här men gott om platser att plantera på. Just detta var en riktigt tråkig gräsplätt tyckte jag och det fanns ett gäng ettåringar över. Maken tyckte att platsen var illa vald, man kan inte se den hela tiden. Nu är jag sådan att jag inte alltid lyssnar på vad han säger. Så här såg det ut i våras.

När jag påbörjade detta projekt hade vi kommit in i juli, närmare bestämt den 11:e och det var inte bara varmt denna dag. Det var jättevarmt! Några gröna gräsmattor existerade inte längre. Allt liknade mest en tundra. Även om gräsklippning inte är min favoritsysselsättning, så är bruna gräsmattor inte direkt upplyftande.

Nu lider inte jag speciellt mycket av värme, tvärtom. Jag frodas som en snigel i ett salladsland. Jag växer säkert någon centimeter sådana dagar. På längden alltså, absolut inte på tvären!

Nu är det inte bara jag som trivs i värmen. Det finns andra, mycket störande objekt som dyker upp när termometern börjat visa något trivsamt. Broms (eller brems för Norrlänningarna). Gaaah! Yaahhh! Osv... Jag tycker inte om bromsar. Djurvän till trots, men jag anser dem vara vidriga, äckliga kräk. Inte nog med att de ser läbbiga ut, de gör förtvivlat ont också! Intelligenta måste de vara trots allt, för ni vet ju vilka experter de är på att sätta sig där man inte kommer åt...

Tillbaka till ordningen. Nu är det en gång för alla så att har jag bestämt mig, så har jag. Fram med spade, spett (sten precis överallt) och bara att sätta igång. Jag började i liten skala, inte ens denna torparkärring orkar med hur mycket kroppsarbete som helst när de sydeuropeiska vindarna drar in. Det såg inte mycket ut för världen när jag var klar, men saker (och växter) förändras över tid.

Jag utökade rabatten några dagar senare, när de flygande pestarna inte var lika frekventa. Nu började det så smått att likna något.

Längre fram på säsongen såg det riktigt bra ut. En tråkig gräsplätt blev en liten rabatt med överblivna plantor. Vad jag älskar ettåringar! De är så trogna och blommar beredvilligt fram till Kung Bore andas sina första andetag på oss. Nu var ju detta en oplanerad historia, så till denna sommar ska rabatten utökas och omarbetas. Ännu mer glädje över ettåringarna. Ingenting behöver ju grävas upp och flyttas! Kanske Buddlejan då, om den överlever vintern. Den som lever får se och den som väntar på något gott...

Just det. Regnet kom så småningom och plötsligt såg världen helt annorlunda ut. Till och med gräsklippningen blev lite rolig!

Lycka är

Att sitta vid kakelugnen en vinterkväll och fantisera om sommaren!

En läskig kväll

Det har av någon anledning varit en del lite skrämmande inlägg på sistone; vargar, varulvar och vinterspöken. Nu tänker jag berätta om en upplevelse jag hade i höstas.

Jag kommer hem sent från jobbet en mörk höstkväll och såklart hade jag glömt att lämna ytterbelysningen på. Jag parkerar bilen, klev ur och slänger igen bildörren. Skogen gör verkligen att det blir mörkt och ni vet ju hur det är när man släcker ljusen, det blir kolsvart! I ögonvrån ser jag en rörelse. En mörk skepnad står några meter bort, utanför vår grind. Den är inte så hög, så jag förstår att det inte är en människa. Även om jag är en hyfsat hårdhudad och sansand torparkärring, blir jag minst sagt kall i brallan. Under bråkdelen av en sekund hinner det passera allsköns mörksens varelser genom min hjärna. Huu, nu är detta verkligen läskiga skogen!

Jag kastar mig in i bilen, slänger igen dörren och slår på lyset. Då hör jag...

Voff!

Det tar inte lång tid för min puls att återgå till det normala. Det är ju bara en hund! Rädsla byts mot glädje!Det är förmodligen klokare att oroa sig över en främmande hund än över eventuella oknytt, men jag kan vara lite våghalsig ibland. Jag kliver ur bilen och säger Hej hunden, vad gör du här? Han springer direkt fram till mig och voffar lite till. Eftersom det jagas gris här iu skogen, tänker jag att han rymt från sin ägare så jag uppmanar hunden att gå hem! Icke. Detta var en otroligt trevlig och sällskpassjuk ung gosse (jo, jag kollade faktiskt) som inte hade någon tanke på att gå härifrån. Han hänger efter mig och vill helst följa med in. Där går gränsen. Jag har ju Tasse att tänka på! Även om jag gärna vill ha en ny hund, så är inte detta rätt ras för mig. Vad ska jag med en jakthund när jag inte jagar?

På halsbandet sitter en flärp med ett telefonnummer som jag ringer. Mannen som svarar är mycket lycklig och tacksam. Han hade letat efter sin voffs i elva timmar och polisen var informerad. Det var hundens premiärsläpp på morgonen, men istället för att bara springa en sväng hade han sprungit till skogs (ha haa).

Hunden och jag hade riktigt trevligt i väntan på husse. Vi gick runt i trädgården och kollade. Jag var rädd för att han skulle springa iväg igen om jag inte underhöll honom. Efter en kort stund kommer mannen och hämtar sin kompis.Jag har sällan upplevt sådan tacksamhet. Det blir en lycklig återförening och att se denne husses glädje värmde mig länge efteråt! Precis som i alla sagor: slutet gott, allting gott.

Lycka är

Att inte äga en hund som smiter

Tö

Idag har jag också roat? mig med samma aktivitet som så många andra. Skottat ett tak. Vi hade ett överhäng som såg hotfullt ut, så det var lika bra att ta hela taket.

Att det är jobbigt det vet alla, speciellt när det är töväder. Hu, vad tung snön blir! Det jobbigaste är att klättra ner igen. Jag är inte någon högtflygande människa, utan föredrar markkontakt. Nu har jag blivit otroligt mycket modigare än tidigare. Förr räckte det med tre-fyra pinnar upp på en stege, nu tar jag mig hela vägen upp. Nu var det 13 eller 14 pinnar (jag har inte total koll, försökte nyss räkna från fönstret). Jag är så stolt över mig själv!

Jag har alltid haft devisen att upp kommer man sig alltid, det är ner det blir problem. Att ta sig över kanten och ner på stegen igen... Fixar det också numera! Bara två tak kvar...

När jag kommit ner från taket gjorde jag en intressant iakttagelse. Ingen grönska, men slånbärsbuskarna ser nästan likadana ut som de gjorde i maj. Lika vackert vita. Idag av snö, då av blommor...

Trots snö och kyla och tack vare att någon uppfunnit digitalkameran, upptäcker jag tydligare naturens under nu. Jag har dessutom upptäckt hur kul det är att dokumentera årstidernas växlingar. Tyvärr är jag inte alltid på exakt samma ställe (som ni ser) men nästan.

Ha nu en fortsatt fin kväll eller dag, beroende på när ni läser detta.

Lycka är

Att våga göra sådant man är rädd för

Frosty

Även idag har jag skottat snö. Det tar visst aldrig slut. Nu har dock temperaturen bytt riktning och ligger på 0. Dert droppar från taken och det är perfekt läge att göra snögubbar. Det är något som jag bara älskar att pyssla med även om jag för länge sedan passerat den ålder då man vanligtvis ägnar sig åt detta. Vi fick en dag med tö före jul och då slog jag till! Det hann bli mörkt, så min Frosty blev inte så stor men han har spritt glädje i flera veckor nu.

När det nu ändå är så varmt kanske jag går ut och tillverkar en ny någon dag. Det är ett roligare sätt att bli av med snön än att skotta. Snölyktan har försvunnit under snön för länge sedan, så kanske lyktor står på agendan också...

Jag avslutar med ett minne från varmare dagar, det kommer en sommar. Snart...

Lycka är

Att känna sig nöjd även om man inte kommer på något fiffigt att skriva

Varg?

Nu är det löst. Varg slash varulvsmysteriet. Jag gick ut en extra sväng och följde spåren en bit. Lite längre upp i skogen fanns klövar i spåren, men det är inte alltför märkligt. Djur går i varandras spår ibland. Nu ville jag verkligen veta vad som varit på besök, så jag jagade (ha ha) rätt på en jägare i grannbyn. Han blev intresserad och skulle komma förbi morgonen efter och kolla.

När jag kom hem från jobbet satt en lapp vid ytterdörren. Full av förväntan och spänning gick jag in och läste.

Spår av stor gris.

Jag började skratta och kände mig riktigt dum. Vildsvin! Det fanns inte på kartan att jag skulle tänka på vildsvin, trots att jag bor mitt ibland dem. Nej, självklart var det ju en varg. Jag ringde den trevlige mannen som gjort sig besväret att åka hit och förväntade mig att bli förlöjligad. Hur korkad får man bli?

Han tyckte inte alls att jag var knasig, tydligen är det vanligt att folk förväxlar spår. Detta var dessutom en riktigt stor gris. Hujedamig! Vildsvinen har något speciellt med sina fötter, jag hängde inte med där. Grisfötter ser jag oftast i gelé, så någon större kunskap om dem har jag inte. Vilda grisar har inte riktigt samma fötter förstod jag. Hur som helst tyckte nog dennna man att det var roligt att någon intresserade sig för sådant här. Dessutom har de inte sett några spår denna vinter, så min upptäck var välkommen. Jag lärde mig en del om dessa grisar och det är alltid roligt att fylla på kunskapsbanken.

 Vi pratade vidare om rådjuren som de matar och han hade sett ett gäng samma morgon när han åke till ett matställe. Jag ska göra en utflykt till matställena någon dag och hoppas att jag får se dem. Förvisso är inte rådjur speciellt exotiska, de studsar över vägen nästan varje dag, men rådjursskådning kan bli ett litet äventyr.

Zebror är exotiska, dock inte så vanliga i denna skog.

Jag lade sedemera på luren och kände mig ganska besviken. Det hade varit mer intressant med en varg. Man hade faktiskt sett en varg samma dag några mil härifrån, så min miss var inte helt åt skogen. Jag hade dessutom föredragit en varg.  Vildsvin är jag mer rädd för och jag vill inte ha dem bredvid huset. Nej, det blir att förstärka staketet så de inte kommer in i trädgården. Angående varulvar, så vill jag absolut inte träffa någon sådan! Jag har sett många filmer om dem och de är vildsinta!  (Fast i vissa filmer har de söta öron). Vad gäller rådjur så rensar de rabatter, men grisar totalförstör allt! De kunde förstås plöja upp ängen åt mig, så slipper jag göra det. En blomsteräng vill jag ha!

Fast när jag tänker vidare på den idén så känner jag att den nog är riktigt dålig. Tänk om de allierar sig, grisarna och rådjuren. Först kommer det vilda gänget och plöjer, sedan kommer Lisa och sår blomsterfrön och sist kommer rådjuren och äter upp alla blommor...

Kanske varulvar är att föredra ändå. De kan man hålla borta med vitlök och dessutom kommer de bara fram när det är fullmåne!

Lycka är

Att möta nya människor som lär mig något nytt!

Romröra på riktigt

En skamlig (nåja) torparkärring publicerar här det riktiga receptet på röran.

Så här i festtider med nyårsfirande på gång (nu är det Trettonhelg istället), passar det bra med ett recept på en god romröra. Jag knåpade ihop den till ett kalas jag var bjuden på och hade för säkerhets skull köpt en burk "riktig" röra till de övriga. Det visade sig att de föredrog min egenkomponerade röra istället för den andra! Då känner man sig nöjd! Den passar utmärkt till varmrökt lax eller röding med kokt potatis till.

Jag rekommenderar att noga läsa på förpackningarna, jag tar inget ansvar om något blir fel. Själv blir jag inte jättesjuk om jag får i mig "fel" saker.

1 burk a´ 225 g Tofutti Sour Supreme (garanterat mjölkfri)
1 burk 75-80 g röd caviar
1 liten rödlök
Dill efter behag

Blanda ingredienserna och smaka av. Det är svårt att ge exakta mått, då jag själv alltid smakar mig fram. Låt gärna röran stå kallt en dag, då kommer smaken bäst till sin rätt.

Smaklig spis!

Här med varmrökt röding

Fördröjning

Finns det någon fler än jag som har problem med fördröjning? Kanske inte riktigt problem, men helt klart en källa till irritation. Ta t ex fördröjning i sport. En hockeymatch som sänds ett par timmar i efterskott. Hur kul är det när någon ringer när det är som mest spännande och skriker: VI VANN!!! Sådant kan förstöra kvällen för vem som helst. Numera händer detta inte (tror jag) genom alla kanaler som vi har, vare sig vi vill ha dem eller inte. Måste inflika att jag en gågn för många år sedan spelade in finalmatchen i Elitserien. Jag jobbade kväll och var plötsligt intressserad av svensk hockey (föredrar VM eller OS) och jag hejade på HV71, outsiderlaget som tog sig till final. Den kvällen var jag livrädd att någon skulle komma med en oönskad upplysning, men faktiskt inte. Jag såg matchen på natten och HV vann! Riktigt kul. Nu sitter Norrlänningarna och svär åt mig som den förrädare jag var. Till mitt försvar måste jag fråga: var fanns Norrlandslagen det året?

Något mer aktuellt som frestar på mitt tålamod är Tasse. Han har fördröjning. Ofta. Hur tänker hon nu, undrar ni. Jo, han jamar och vill ut. Jag är lyhörd och kommer direkt till undsättning.

Kom då gubben, du är så duktig och fiin...

Tror ni han kommer till dörren? Icke! Han sätter sig mitt på köksgolvet och tittar på mig. Jag fortsätter att locka och berättar om vilket vackert väder det är. Lite mer av varav Duktig och fiin. Ingen reaktion. Jag blir lite småsur och går därifrån och vad tror ni händer? Han tar några steg till mot dörren och meddelar att han MÅSTE ut och kissa!

Samma procedur igen och till slut, efter lång stund, går han ut. Tur att matte är Lugn och fiin...

Nu är det där med fördröjning inte bara av ondo. Även jag är utrustad med en sådan funktion. Tur är väl det och jag hoppas att ingen provat den ännu. Romröran.

Jag kom på ikväll att jag skrev gravlaxsås i receptet (fråga inte hur jag plötsligt kom ihåg det, men jag såg inlägget för min inre syn och där stod det: GRAVLAXSÅS). Snälla, glöm det! Det ska naturligtvis inte vara det i romröra! Det är ett annat recept.

Jag ber om ursäkt för denna miss, har svårt att tro att det blir gott. Jag lägger upp det riktiga receptet igen. 

Lycka är

Att våga stå för sina misstag!

Liv i snön

Som ni har förstått vid det här laget, är jag inte så förtjust i mängder av snö. Visst är det ljust och fint, men tänk så mycket annat fint som finns vilande under snön! Precis där, under snön, för när man tittar ut i trädgården ser man ingenting annat än snö. Eller...

Faktiskt så finns det saker att titta på när man går ut och då menar jag inte bara träd. Nej, det finns tecken på att det funnits liv tidigare. Små påminnelser om tidigare årstider. Som en frusen tallkotte som släppt taget (om livet?). Så vacker den är!

Eller ett ensamt eklöv som vägrat släppa taget!

Inte heller dessa små rosenblad ville ge upp...



Ur snön tittar en kvist av min frösådda Buddleja upp. Den vilar under snön och jag hoppas och tror att den överlever vintern.

Över allt detta vakar asken. Min respekt och kärlek för detta träd känner ni till. Så visst finns det bevis på sommarens fröjder även när Kung Bore regerar!

Lycka är

Att hitta saker att glädjas åt varje dag, även om det är något litet och till synes obetydligt

Vinterspöke

Ja jisses! Inte nog med troll, tomtar och eventuella vargar här i skogen. Det finns ett spöke också!

Lycka är

Att inte vara mörkrädd!

Spänning

Årets andra dag har bjudit på behaglig temperatur och en strålande sol. En sådan dag måste man passa på att gå ut i skogen. Snön är inte så djup på vissa ställen, så det gick bra att ta sig fram. Visst lyckades jag sjunka ned så nästan hela benet försvann. Det är ju omöjligt att veta var hålen finns!

Runt gården är det fullt med spår av rådjur. De har vandrat kors och tvärs och jag är glad att vi har staket runt gården. Hur vackra rådjuren än är, så kan vårt gemensamma intresse leda till konflikter. Jag har träffat många trädgårdsmänniskor här nere, som berättar om uppätna blommor och rensade rosenbuskar. Det vill jag slippa!

Hur som helst, såg jag ett annat spår, som fångade mitt intresse.

Vad kunde nu detta vara? För min inre syn såg jag någon tjock, liten varelse som pulsat sig fram genom snön. Tänk om det var en tomte!!!

En närmare titt fick mig att utesluta tomteteorin. Det här var någonting annat.

Ser ni vad jag såg? Nu blev det spännande! Det där var varken tomte, rådjur eller en välgödd grävling. Det är spår från ett hunddjur. det finns olika sorter inom det släktet. Jag stoppade ner huvudet i snön och tog ytterligare en titt.

Spåret är ca 9 cm långt och har tydliga märken av klor. Troligtvis är det en stor hund som passerat genom skogen, men det finns andra arter som är släkt med hundar. Jag gick igång ordentligt, för det har under hösten rapporterats om varg i trakterna. Inte just här, men ett par mil härifrån. Tänk om... Det enda som talar emot att det vore spännande med en varg är att spåret finns ungefär 100 meter från huset.

Maken blev inte lika entusiastisk när jag berättade och sade till mig att sluta gå i skogen! Men hallå! Även om det är en varg som varit på besök, är chanserna att få se en i vilt tillstånd väldigt liten. Maken försökte med skrämselpropaganda och sade att en hungrig varg kan vara farlig. Men hallå del 2! Hur stor är sannolikheten att en varg skulle få för sig att äta upp en relativt småväxt, medelålders torparkärring som till på köpet är en stor djurvän??? Det kanske är en varulv? Ni minns väl hur det gick för Emil när han grävde en varggrop för att fånga en varulv?

Hmm, undrar om "vargar" gillar korv... Eller köttbullar...

Lycka är

Att låta fantasin skena iväg! 

God fortsättning!

Så är det nya årets första dag snart till ända. Firandet i skogen var lugnt och inga fåniga nyårslöften uttalades som man ändå inte lyckas hålla. Jag har i flera år haft samma nyårsönskan, nämligen att det nya året ska bli ett bra år. Diplomatiskt och bra.

En sak jag kom på i slutet av förra året, var att lägga in små kommentarer på temat lycka. Jag har fått inspiration av en annan bloggare som jag följer, som alltid har väldigt fina tänkvärda ord i slutet av sina inlägg. Nu vill jag inte tjuva hela konceptet, så jag gör det på mitt sätt. Det blir inte alltid så seriöst och pretantiöst, men det är små saker som innebär lycka för mig. Kanske kan de ge mening även till er.

Lycka är

Att kunna glädjas åt de små tingen i livet

T ex att tända tomtebloss på nyårsaftonen

Kyrkklockorna

Så börjar jag det nya året, inte med något stolleprov även om det var meningen. Nej, jag har rotat i byrålådorna och hittat denna betraktelse. Varför inte börja det nya med något gammalt? Kanske kan kännas sorgset, men det är det inte. Jag har läst denna inför publik och det mottogs mycket väl. Egentligen tycker jag att allt sådant här ska framföras live, men detta forum fungerar också väl.

Jag hör kyrkklockor ringa. Har någon dött, eller... Vad är det frågan om?
O, du pessimistiska kvinna, varför just döden?  Det kan ju vara vad som helst. Dop till exempel, ett nytt liv som just påbörjats.
   Hisnande tanke! En liten människa som precis startat sin otroliga resa. Otrolig blir den, lång eller kort kan ingen veta, det är just det som gör resandet så spännande.
   Så liten och utan ens en aning om vad som komma skall. För tillfället finns bara känslan av obehag när en främmande människa häller vatten på hjässan. Målet för resan är ännu inte bestämt, framtiden ett okänt mål...
   Kanske ringer det till bröllop. ett slags mellanlandning på färden in i det okända...
   För mig känns det skönt att klockorna inte ringer för min skull. Jag är så flygrädd och planet kan störta när som helst och någon fallskärm delas minsann inte ut!
   Har deras resa hittills varit angenäm tro, fri från kulturella och språkliga problem? Kanske redan ett par urspårade tåg eller kraschade flygplan...
   Resan blir nog lång och intressant.
   Nu hör jag klockorna igen. De har en något sorgsen och slutgiltig klang, med en underton av glädje?
Någon har dött och påbörjat ännu ett steg på sin resa.
   Från att ett helt liv ha färdats tillsammans med andra, eller tillsammans i ensamhet, till att helt på egen hand åka vidare. Andra väntar vid slutstationen, där tågen aldrig spårar ur och alla får en alldeles egen fallskärm...